En tidig morgon sensommaren 2022 sätter sig Karin Norman, pensionerad professor och farmor till fyra barnbarn, med sex sju kamrater på motorvägen med en banderoll RÄDDA VÅTMARKER. Detta beskriver hon själv i en krönika i Ordfront Magasin (2024/1). Hon vet hur mycket koldioxid våra torrlagda våtmarker och torvtäkter släpper ut (”lika mycket som trafiken”) och hon känner att hon som tillhör en generation vilken varit med om att ”skapa eländet” har ett ansvar inför barn och barnbarn.
Demonstrationen är fredlig. Polisen har kontaktats i förväg, några av aktivisterna går runt och talar med bilisterna, när plötsligt två arga karlar inte nöjer sig med att spotta utan griper tag i Karin och slänger henne över vägräcket som en säck. Hon känner smärtan i axeln men kravlar tillbaka till meddemonstranterna. Den förvarnade polisen kommer, bilisterna kryper in i sina bilar, trafiken släpps på och aktivisterna förs till arresten utan att göra motstånd. Karins arm är nu röd och svullen. Tillkallad läkare ordinerar Alvedon och Ipren men tycker man kan vänta en vecka med röntgen, i 72 timmar sitter Karin i Flemingsbergsarresten med bruten axel.
Ett år senare är det rättegång. Karin döms för sabotage till fyra månaders fängelse villkorligt samt dagsböter. Och bilisterna som bröt hennes axel? Nej de våldsamma karlarna hade ju hunnit smita från brottsplatsen.
Thomas Bull är ledamot av högsta förvaltningsdomstolen. Han skriver i en festskrift till juristkollegan Elisabeth Rynning att miljöaktivister som blockerar vägar några timmar inte är något som hotar samhället, även om det kan vara irriterande. Demonstrationsfriheten är ”de resurssvagas opinionsfrihet”. En sådan demonstration ska inte kunna leda till att man straffas för sabotage. Så tolkar alltså denna höga jurist lagen.
I mer än fem år har jag med friskt mod gått till klimatdemonstrationen i Uppsala på fredagarna med en skylt ”Klimataktivist javisst” på rullatorn. Nu mörknar horisonten alltmer, inte bara för att glaciärerna smälter allt fortare, gammelskogar huggs ner och extremvädren tar över, utan för att jag ser att om jag inte vore svensk skulle detta kunna rendera mig fängelsestraff. I Storbritannien kan man få sex månader bara för att gå med i ett demonstrationståg (enl. FN-rapport refererad av journalisten Georg Monbiot i brittiska The Guardian). I Tyskland jagas medlemmar i miljörörelsen Letzte Generation och i Italien används maffialagar mot miljöaktivisterna i Ultima Generazione. I Frankrike och USA behandlas fredliga demonstranter som terrorister. Vänner i vår torgdemonstration som liksom Karin Norman satt sig på vägen för att uppmärksamma frågan om våtmarkerna döms för sabotage, fastän de inte förstört någonting (uppgifter i media om att en ambulans försenats så att patienten dog, visar sig senare inte stämma).
Hennrik Arnstad citerar (i Dagens ETC 15 febr) tidskriften The Economists ”Democrazy Index”, den undersökning av demokratins tillstånd i 167 länder de gjort sedan 2006. Detta index säger att demokratin inte varit så utsatt sedan mätningarna började. Även Sverige har nu fallit ner i rankningen, ännu bara till fjärde plats, efter Norge, Nya Zeeland och Island. Men undersökningen varnar för att ett ”far right parti” (läs SD) utgör ett allvarligt hot mot den svenska demokratin genom att driva igenom ”intolerant och antiliberal lagstiftning”. Även Svenska FN-förbundet och Civil Rights Defenders varnar för att lagstiftning och beslut som fattats eller föreslagits strider mot grundläggande fri- och rättigheter.
Dags att utropa som Thomas Bull i festskriften till juristkollegan:
SLÄPP AKTIVISTERNA LOSS – DET ÄR VÅR!
Gudrun Utas, klimataktivist, farmor och medlem i Jordens Vänner Uppsala
Klimatstrejk Uppsala 